Tillfällig humörsdipp

Åh, mitt stackars psyke. Det är inte lätt att vara ny på jobbet ibland. Jag håller på och installerar programmet jag ska utvärdera och använda mig av för att skriva grammatik, men det går inge vidare för jag fattar inte vilka filer som ska användas o så. Så jag gick till Jan och frågade om han hade tid att hjälpa mig, för jag tänkte att han kanske kunde det här systemet. Visst sa han, och när vi kom hit sa han bara att han inte heller kunde systemet, utan han också fick läsa innantill i guiderna. Men säg det då från början så kan jag ju fråga nån annan. Men istället lyckas han få mig att känna mig typ som världens dummaste som inte ens vet hur man installerar ett program. Det är ju inte som att jag inte hade försökt allting jag kunde komma på den senaste timmen eller så!! Han sa bara "Ja antingen kan jag sitta här o hålla dig i handen eller så får du bli lite modigare och försöka lösa det själv" Usch, så då blev jag helt nedslagen och ville mest gå hem. Och dessutom var de jag käkade lunch med igår inte här, så jag hade inte ens nåt lunchsällskap. Som tur var hade Jan frågat Datakillen (med magväskan och mustaschen) om jag kunde äta med dom, så dom kikade förbi strax efter tolv och frågade om jag ville följa med. Måste erkänna att jag var lite skeptisk till en början, men jag tänkte att det är väl bättre att sitta med någon, även om de är konstiga och pratar tyska, än att sitta själv. Idag åt jag vårrulle med ris och sötsur sås, faktiskt helt okej. Det fanns någon odefinierbar efterrättsliknanade skål men jag skippade den.. Satte mig vid bordet och Robert (datakillen) presenterade mig för sina buddies lite snabbt. Sen sa ingen typ nånting, och om de pratade så var det på tyska... Min nedslagenhet blev bara ännu större. Försökte dra igång lite konversationer, men det mottogs inte med nåt större engagemang (kan ju vara för att de inte är så haja på engelska). Mot slutet av lunchen blev det lite bättre i alla fall, och då skulle de gå och dricka lite kaffe. Jag hade tänkt gå tillbaka till jobbet då, för då hade det redan gått 45 minuter och jag vill gå hem så tidigt som möjligt. Men sen tänkte jag att jag inte kan vara en sån torrboll, så jag följde med och drack lite te. Då jäklar blev det fart kan jag lova! Alla killarna typ slogs om att berätta vad jag skulle göra här i tyskland, och att jag kunde åka till frankrike och se på kor om jag ville (berättade för dom att magnus tror att jag bor i en liten by med bara kor och män i lederhosen) och att jag borde åka till sarguine och se på museum och till luxemburg som är årets kulturhuvudstad i europa, och till en stad som heter Tria som tydligen är 2000 år gammal och en gång var huvudstad i västra romarriket. Så nu är min nedslagenhet nästan som bortblåst. Gullekillar som tar hand om mig :) De jobbade i nåt annat projekt, men sitter i samma korridor som jag.

Nu ska jag försöka ta itu med det där jäkla programmet. Ska gå och titta om Jochen är här, han är experten på området vad jag har förstått. Ska komma ihåg att inte fråga Jan om nåt mer i alla fall...